.

Jag är svag.
Jag är svag.
Jag är så jävla svag.
Så jävla äckligt svag.
 
Vi har inte ens vart på resande fot i ett dygn och jag har redan extremjävla hemlängtan.
Eller hemlängtan är inte rätt ord, snarare extremjävla ångest över att vara så långt bort.
Längtan efter Jimmy kommer och går, somliga stunder vill jag bara springa ner till tågstationen och ta första bästa tåg hem.. det går dock inte och jag har inte hjärtat att göra det mot alla som faktiskt (tro det eller ej..) vill ha me mej.
Det blir bättre om ett par dagar.. de första dagarna är alltid skit.  Och jo jag vet, två veckor går fort...
Men inte fan gjorde den tanken mej mindre otillfredställd psykiskt när vi satt på MAX för ett par timmar sedan (som förövrogt är B-Ä-S-T) och högtalarna började skrika ut 747 - Kent (vilken klyschá lixom). Typ, svälj hårt Made....

M hur är det annars då? Well.. det känns falskt, det här familjelivet...?
Frstn har jag fått 'låna' en mobil, en Sony Ericsson t610 - ja Julia sucka på du.. men den funkar åt mej.

Aja the:et kall(nar)ar.. Hörs väl om typ 2 veckor..