.

Om lite mindre än fyra veckor är det tänkt att jag skall befinna mej 67 mil här i från, då förväntas jag vara mej i Avaträsk som ligger uppe i Norrland hos min farmor och farfar.

Om detta hade varit för 10 år skulle jag redan nu, flera veckor innan avresan, varit upprymd till 1000 över att få åka upp, för det är någor jag gjort sedan jag var bara ett par månader gammal och det är ett av få ställen jag alltid har och kommer älska. Om detta hade varit för 10 år sedan hade jag redan nu, flera veckor innan avresan, kännt ångest över att behöva åka hem igen från farmor och farfar, för det här med att säja hejdå har aldrig varit min grej och jag har så länge jag kan minnas lidit av extrem separationsångest.

Men detta är inte 10 år sedan, jag är inte 6 längre och jag är inte alls glad Norrlandstrippen. Det kommer bli så annorlunda i år. Det blir pappa, Evelina, Ewa-Karin, Maya, Ludwig och hund också blir det jag, Mange och hans flickvän och slutligen farmor och farfar. Det brukar vara jag pappa, Jeanette och Evelina och Mange och farmor och farfar. Varför måste allt förändras så?

Jag kommer vara borta i ungefär 10-14 dagar, och det gör ont redan nu. Jag är så pass mycket med Jimmy att det blir jobbigt efter bara två dagar utan honom och eftersom att jag har varit ifrån någon jag älskade i mer än 3 veckor förut så vet jag vad jag kommer utsätta oss båda för. Ångesten har redan börjat smyga sej på där i bakgrunden, jag vill inte ens tänka på hur jag kommer känna när jag väl sitter där uppe och vet att jag är 67 mil, 1.25 flygtimmar och 7.5 biltimmar, ifrån människan jag älskar så otroligt och saknar smärtsamt mycket efter löjligt kort tid.

Men samtidigt måste jag tänka på hur mycket jag älskar min farmor och farfar, vilken trygghet de utgör för mej och att de faktikst början bli gamla och att jag kommer ångra mej in på märgen om det här av någon olycksalig anledning skulle bli sista sommaren där uppe med dem, dvs om någon av dem skulle gå bort. Och ja, jag är inte så klen att jag inte kan offra 14 dagar av 365 där uppe.
Det kan faktiskt bli väldigt lyckat också, förra sommaren var tillexempel en av de mer uppskattade, men som sagt det kommer ju vara sådan stor skillnad nu, från då. Jag har så många minnen där upp i från och älskar det med hela hjärtat verkligen och längtar upp 50 % av tiden, förbluffande nog.
Ingen sommar där har varit lik någon annan, sommaren 2005 var tex regniga nätter, modem-internet, tappra försök att få tiden att gå, magnus uggla och en väldigt svart period. Förra sommaren höll jag mej mycket inne på rummet där och ritade och skrev och saknade, men jag fick också för mej att jag skulle gå en halv mil varje kväll i hopp om att förlora lita fläsk - wehey  vad jag lyckades, nej efter 4e kvällen då jag tvingats plockas upp av pappa pga smärta i ryggen orsakade av fel pass skor la jag den idén på hyllan.


vi får se hur det blir iår, bara jag kan bestämma mej för hur och när jag skall åka så kommer nog resten gå bra.

Nog oroat, nu behöver jag upplysa alla läsare om gårdagen, då jag fick sommarlov.
Allt slutade kvart över tio - HEJ DÅ ES-FUCKING-BD1. Jag fick betygen på mina 5 ämnen och hittade sedan Stellan, jag mer eller mindre tvingade honom att vara kvar i skolan tills Jimmy hade slutat.
När han väl gjorde de - tog fan 2 h _ _ åkte vi hem till mej och hämtade lite saker, sen somnade Jimmy på min säng och då passade jag på att beställa ett sommarlovskort (:
Vid fyra tog vi bussen till Nykvarn och där underhöll vi oss med Simpsons fram till kvart i ellva då vi givk och mötte Cicke och Johanna. Vi fyra traskade iväf till Hökmossen och fastnade där ett tag. Sen började det komma massa fjortisar så då beslutade vi oss för att gå hem till Johanna. Hade en trevlig kväll med flera givande samtal, det måste vi göra om.. kanske då med lite trevligare klimat och lita tidigare (eller inte..?) ^^ vi kom hem runt två.

Och för alls som missat det så piercade jag och  Jimmy oss i Måndags ^^