.

Jag blir så ledsen över att du ALDRIG förstår när något är fel, förr i tiden märkte du det direkt, numera behöver man nästan stå där med tårarna i ögonen för att ens få en reaktion.
Jag blir så ledsen över att du inte längre ser mig som din närmaste, sedan vi var 10 år har vi funnits där för varanndra i vått och tort och alltid varit viktigast...så är det inte längre.. alla har sina dåliga perioder, min var när allt var nytt med Jimmy men skillnades på en dålig period och något kvarstående är självklar.
Jag blir så ledsen över att du aldrig tar initiativet att slå en signal eller kanske skicka ett sms eller vad som helst, du vet det med, att du är hemskt kass på sådant där, men jag ville faktiskt tro (efter samtalet på msn i maj när du lovade att du skulle bättra dej) att  det bara var en slump..
Jag blir så ledsen över att du inte kan umgås utan att behöva prata om er eller vad ni gör tillsammans, det beror inte på att jag är avundsjuk (tro det eller ej men det är jag faktiskt inte alls) jag känner mej bara så otroligt jävla usel i jämförelse med din nya vän, som ett 2:a handsval i jämförelse med det ni har men tro för all del inte att jag tycker illa om henne, jag känner inte flickan.
Och Jag kan inte klandra dej för att ha hittat någon ny som du ser dej själv i, vi var aldrig lika (men kanske var det därför vi gick ihop så bra) men jag har aldrig trott att det behövts i vår rellation, men jag har uppenbarligen haft fel.
Jag känner mej hemskt onödig i ditt liv (du vet redan det här),  vart skall jag få plats?  vad har du för utbyte av mej?  att du kan vara dej själv helt ut och alla minnen...finns det seriöst något mer?
Inte ens i Norrland verkade det något givande att umgås, jag kännde mej otillräcklig och du förmodligen väldigt felplacerad. Just nu gör det väldigt ont att älska dej och är otroligt energikrävande, kunde jag välja att inte göra det så skulle jag inte tveka en sekund, men det kan jag inte något jag därimot kan göra är att lämna dig ifred men du är välkommen att höra av dej när som helst, själv tar jag klivet tillbaka.

Och det där förklarar panikattacken på festen.