Tänk dej för
Det spelar verkligen ingen roll hur många kilon jag tappar, hur blondt jag färgar mitt hår eller hur långa jag låter mina naglar bli.
I slutänden är det inte utsidan som behöver förändras. I slutänden är det insidan. Och när jag gråtit klart så lovar jag ett det kommer ske. Så snart jag smält detta så är jag tillbaka på banan, men så länge - låt mej göra ont.
Och jag har en plan
Väntan eller?
Jag väntar på att du hitta någon att kära ned dej i och sedan bli tsm med för jag vet att det kommer hända förr eller senare och det känns som att det är väldigt snart det skall hända att dömma av dina tidigare avslutade kapitel. Jag väntar på att någon av dina/mina/våra vänner plötsligt skall ladda upp bilder som talar för det jag väntar på, för att jag via någon annan skall få det bekräftat. Jag väntar på den där dagen då du med ett leende på läpparna säjer "Jag är över oss nu", det vore en befrielse men samtidigt skulle det göra så fruktansvärt ont (för JA det är så det är). Egentlingen har jag ingen rätt att dö av det här då det var jag som försatte oss i detta, vilket jag stundtals ångrar (men som linda sa "man minns bara det fina när det är förbi") och stundtals är fullkomligt övertygad om att det var rätt sak att göra. Men bara för att det var jag som stampade sönder så betyder inte det att det är jag som går hel ur detta. Egentligen handlar det om att släppa taget helt och egentligen är väntan fel ord, rätt ord är tidsfrågor.
Och andra sidan tänker jag inte hindra dej från att gå vidare heller..
lost & brokend
Det är INTEINTEINTEINTEINTEINTEINTEINTEINTEINTE okej.
Jag saknar hösten 2006
Men visst känns det hemskt smärtsamt när du låtsas glömma.
Visst känns det smärtsamt...
Igår..
när jag vaknade kändes det som att någon hade tagit en mortel och stött den med all världens kraft i min bröstkorg och då med passat på att stöta lite här och där över hela mej. Mattheten var ett faktum och likaså den överväldigande och kväljande ångesten. Jag kan seriöst inte minnas senaste gången jag känt mej så nedsvärt invärtes eller senaste gången jag hatade så mycket som jag gjort senaste tiden och detta är inget erkännande för att locka till mej läsarnas omtanke eller för att få folk att tänka "poor her" för självömkan är ett tillstånd jag lämnade för länge sedan.
Jag skulle aldrig klara av att vara riktigt riktigt deprimerad, hellre dör jag. De som känner mej känner också till att jag ett fåtal gånger om året går ned mej i svackor, som vara några dagar eller en vecka eller så, gemensamt för de alla är att det alltid ligger en ordentligt orsak bakom dem och att de är över inom kort men gör likväl skälvande ont för det. Och att sömnen mer eller mindre uteblir gör också sitt till. Men som Jas med hjärtat i halsgropen allt för ofta sagt till mej; It can never be easy. Och höstluften i älskade Södertälje gör det inte bättre.
Nåväl. Vad som dessvärre är värt att ödsla H2O på är min underbara teaterklass (Jossan, Carro & Viveca), min kära "familj" (mor, Jann & far) och Julia & Jas. Malin har jag ej träffat på alldeles för länge.. men ditt sällskap är saknat :(
Och appropå min far så kikar jag och han på "Music N' Lyrics" med Huffen och konstaterar att 80talet var en tid att leva på, till råga på allt ställde sej mannen nyss upp och skulle illustrera "pluggdans" för mej XD Kärlek på det.
Imorn spelar jag & min klass återigen Ragnarök - 30 :- i stora Teatersalen kliskan 18.00 och 19.00
Tjenixen.
Jag önskar att jag kunde hata dej
Det är ett så jävla hårt liv.
Och det salta bara fortsätter att flöda.
How dare you?
Och vad var det jag sade om endast ett par veckor eller månader, du är så jävla desperat, och hon vet ingenting om dej.
Och min besvikelse bara lyser igenom.
Jag hatar att sova.