.

när jag vaknade kändes det som att någon hade tagit en mortel  och stött den med all världens kraft i min bröstkorg och då med passat på att stöta lite här och där över hela mej. Mattheten var ett faktum och likaså den överväldigande och kväljande ångesten. Jag kan seriöst inte minnas senaste gången jag känt mej så nedsvärt invärtes eller senaste gången jag hatade så mycket som jag gjort senaste tiden och detta är inget erkännande för att locka till mej läsarnas omtanke eller för att få folk att tänka "poor her" för självömkan är ett tillstånd jag lämnade för länge sedan.
Jag skulle aldrig klara av att vara riktigt riktigt deprimerad, hellre dör jag. De som känner mej känner också till att jag ett fåtal gånger om året går ned mej i svackor, som vara några dagar eller en vecka eller så, gemensamt för de alla är att det alltid ligger en ordentligt orsak bakom dem och att de är över inom kort men gör likväl skälvande ont för det. Och att sömnen mer eller mindre uteblir gör också sitt till. Men som Jas med hjärtat i halsgropen allt för ofta sagt till mej; It can never be easy. Och höstluften i älskade Södertälje gör det inte bättre.

Nåväl. Vad som dessvärre är värt att ödsla H2O på är min underbara teaterklass (Jossan, Carro & Viveca), min kära "familj" (mor, Jann & far) och Julia & Jas. Malin har jag ej träffat på alldeles för länge.. men ditt sällskap är saknat :(
Och appropå min far så kikar jag och han på "Music N' Lyrics" med Huffen och konstaterar att 80talet var en tid att leva på, till råga på allt ställde sej mannen nyss upp och skulle illustrera "pluggdans" för mej XD Kärlek på det.

Imorn spelar jag & min klass återigen Ragnarök - 30 :- i stora Teatersalen kliskan 18.00 och 19.00

Tjenixen.