.

Jag känner att jag har kommit in i det där tillståndet då 75% av tiden utgörs av väntan. Väntan på hösten, väntan på vännerna, väntan på solen, väntan på att bli klar med skoluppgifter, väntan på pengar, väntan på planer för kommande tiden, väntan på bussen, väntan på att allt skall gå snabbare, väntan på en förändring. Men mest av allt väntar jag på att du skall hitta någon och det är den hårdaste väntan som finns.
Jag väntar på att du hitta någon att kära ned dej i och sedan bli tsm med för jag vet att det kommer hända förr eller senare och det känns som att det är väldigt snart det skall hända att dömma av dina tidigare avslutade kapitel. Jag väntar på att någon av dina/mina/våra vänner plötsligt skall ladda upp bilder som talar för det jag väntar på, för att jag via någon annan skall få det bekräftat. Jag väntar på den där dagen då du med ett leende på läpparna säjer "Jag är över oss nu", det vore en befrielse men samtidigt skulle det göra så fruktansvärt ont (för JA det är så det är). Egentlingen har jag ingen rätt att dö av det här då det var jag som försatte oss i detta, vilket jag stundtals ångrar (men som linda sa "man minns bara det fina när det är förbi") och stundtals är fullkomligt övertygad om att det var rätt sak att göra. Men bara för att det var jag som stampade sönder så betyder inte det att det är jag som går hel ur detta. Egentligen handlar det om att släppa taget helt och egentligen är väntan fel ord, rätt ord är tidsfrågor.


Och andra sidan tänker jag inte hindra dej från att gå vidare heller..