.

På kanal 3 har de börjat sända ett program som heter "Diagnos; Okänd" som riktar in sig på väldigt sjuka människor med mystiska symptomer som ännu inte fått någon diagnos ställd trots ex antal läkarbesök och utredningar tidigare.
Idag handlade det om någon kvinna som hade fått vätskefyllda smärtande blåsor i munnen och i underlivet, smärta i ögonen och ständig feberkänsla. Med det hade hon knallat runt i 20 månader.
Jag blev helt bestört, jag som ansåg 3 månader med vissa åkommor var lång tid. Ack så fel jag hade. Så kommer jag på att; "Hm.. ja.. det är väl bara en tidsfråga innan jag råkar ut för något liknande", för det är verkligen så att just nu skulle vad som helst kunna angripa min kropp eftersom att mitt immunförsvar är sämre än vad det tidigare varit pga. all stress och press. Det klargjorde även läkaren jag var hos idag att om jag inte saktar ned tempot en aning snart så kommer jag krascha utan vidare. Och jag tror honom.
Det var inte halsfluss idag, det var en virus infektion som skulle läka ut med mycket vila, sömn och stillsamhet. Är vi förvånade? Nej. Men frågan som lyder är; Hur fan skall jag kunna sakta ned om allt annat går i 200 km/h? Tips, någon...?

Anyway.

Jag var hos samma läkare nu som för 3 veckor sedan och han hälsade mej välkommen genom att säga "Hej Madeleine, välkommen tillbaka *skratt*.
"Välkommen tillbaka".. är det nu jag överväger att skaffa frikort där eller? Så mycket som jag är där å ränner.. Efter streptetkok-prov i svalget och besked att "nej du har inte halsfluss men...(se ovan)" iaktog jag en ledsen labrador som satt på en bänk utanför och grät ´_____`
Väl hemma dog jag i sängen och vaknade inte förns sju. Sedan har kvällen löpit av relativt lugnt. Emilie slog en pling innan maten och vi pratade över en halvtimme. Välbehövt I say. Den kvinnan <3 Jag är lycklig att allt är lugnt nu. Sedan har jag bara lyssnat på teve och pillat med dator.
Jag blir hemma imorn med för febern har inte fösvunnit.

Tack för mig.