.

På kanal 3 har de börjat sända ett program som heter "Diagnos; Okänd" som riktar in sig på väldigt sjuka människor med mystiska symptomer som ännu inte fått någon diagnos ställd trots ex antal läkarbesök och utredningar tidigare.
Idag handlade det om någon kvinna som hade fått vätskefyllda smärtande blåsor i munnen och i underlivet, smärta i ögonen och ständig feberkänsla. Med det hade hon knallat runt i 20 månader.
Jag blev helt bestört, jag som ansåg 3 månader med vissa åkommor var lång tid. Ack så fel jag hade. Så kommer jag på att; "Hm.. ja.. det är väl bara en tidsfråga innan jag råkar ut för något liknande", för det är verkligen så att just nu skulle vad som helst kunna angripa min kropp eftersom att mitt immunförsvar är sämre än vad det tidigare varit pga. all stress och press. Det klargjorde även läkaren jag var hos idag att om jag inte saktar ned tempot en aning snart så kommer jag krascha utan vidare. Och jag tror honom.
Det var inte halsfluss idag, det var en virus infektion som skulle läka ut med mycket vila, sömn och stillsamhet. Är vi förvånade? Nej. Men frågan som lyder är; Hur fan skall jag kunna sakta ned om allt annat går i 200 km/h? Tips, någon...?

Anyway.

Jag var hos samma läkare nu som för 3 veckor sedan och han hälsade mej välkommen genom att säga "Hej Madeleine, välkommen tillbaka *skratt*.
"Välkommen tillbaka".. är det nu jag överväger att skaffa frikort där eller? Så mycket som jag är där å ränner.. Efter streptetkok-prov i svalget och besked att "nej du har inte halsfluss men...(se ovan)" iaktog jag en ledsen labrador som satt på en bänk utanför och grät ´_____`
Väl hemma dog jag i sängen och vaknade inte förns sju. Sedan har kvällen löpit av relativt lugnt. Emilie slog en pling innan maten och vi pratade över en halvtimme. Välbehövt I say. Den kvinnan <3 Jag är lycklig att allt är lugnt nu. Sedan har jag bara lyssnat på teve och pillat med dator.
Jag blir hemma imorn med för febern har inte fösvunnit.

Tack för mig.

Det här med att blogga, är inte riktigt min grej, men eftersom att ett helt galet bra höst (njaa) nu övergått i vinter känns det nästan som att jag vill berätta, för att kunna se tillbaka"

Ja ni ser själva att jag faktskt har försökt ta mej i kragen och skriva lite här.. men ni ser förståss också att det har skitit sej rätt brutalt (attans). Eftersom att jag är jag och fortfarande lider av extrema kontrollbehov och i detalj bara MÅSTE ha koll på vad jag har gjort så behöver jag skriva en sammanfattning på mitt liv sedan senast.

Det var alltså den 26:e Oktober jag skrev senast, då var det höstlov. Jag fick nya skor och en duffel, Jag firade pappa som hade fyllit år, Jag besökte Kat, Jag började måla en tavla föreställande Ola Salo (som fortfarande inte är klar), Jag började springa varannan dag, Jag var lite med Jas, Jag var lite med Julia, Jag var lite med Jimmy, Jag var lite med Hugo, Jag var lite med Jas igen och mycket mer Kat och Jmp. Veronica hade maskerad och jag var sötast i min minnie-mouse utstyrsel. Också började jag röka.
  Skolan började igen den 3:e November, jag lyssnade enbart på tidiga kent (särskilt Håll ditt huvud högt, Alla mot alla och Din skugga), trodde mej vara över Jimmy och levde för helgerna och festerna. Jag var på teater med släktingar, kämpade som fan med linjära funktioner på matten och panikskrev en fjärde del av kultur och idéhistoria-arbetet (har inte rört det sedan dess..).
  Mamma fyllde år den 15:e Noveber och huset var fullt av folk, jag listade ut att jag inte var den enda rökaren under detta tak. Dagen efter kom första snön och dagen efter det var jag med klassen på en guidad rundtur på stadsteatern, hur intressant som helst, sedan lallade jag och Viveca till en park och fotade och efter det hittade jag Jimmy i Södertälje och saker började krisa ordentligt.
Festfestfest för mor<3

Första snön :D


Veckan som kom där efter var jag sjuk och hemma från skolan. Men jag var också på fest i Skogås, det var min vän Jessica, från fryshuset som annordnade den, Vi hade inte setts på 2 år men det var precis som då. Dagen efter det sov jag hos Kat för första gången, det var en av de bästa dagarna på hösten. Vi bakade pepparkakor, socialiserade med päronen och på kvällen kom Carro och Marcus på spontanbesök. Söndagen var inte lika rolig, jag fick veta för mycket.
*Skrämma slag på Maddis med den lilla isen som fanns = sladda runt på Hölö Skolans skolgård*


Kommande vecka intalade jag mej själv att det var Jimmy och jag som gällde och inget annat, troligtvis var det en försvarsmekanism för vad som hade hänt för både hans och min del helgen innan. Jag fortsatte vara sjuk men kände jag mig fit for fight och drog iväg på Stefan & Yvonnes hippa sista helgen i November. Där spårade det mesta och jag blev allt annat än peppad på kärleken.
Resterande veckor pluggade jag som en sate (en natt satt jag uppe till tre för ett naturkunskapsprov dagen efter). Det var spontanfester hit och dit med för mycket alkohol och sniglar i trappor. Jag älskade pink - so what, hade nedräkning till min födelsedag och rökte för mycket. Skolan gick bra men jag stressade mig igenom det sista, ni vet hur det är i slutet av terminen då man arbetar på sparlåga och egentligen inte bryr sej ett skit om kvalitéen, bara det blir gjort.
Katten och Madde gör sallad, en av översovningarna här


Jimmys och min kontakt var knappt existerande, hans intresse vart i Karlstad och mitt där jag kunde få det tillbaka. Billigt tänk var det ja, men jag trodde mig och andra sidan vara odödlig också.. Vi intalade oss att vi hatade varandra och att den sista potatisen verkligen var satt, om man kan uttrycka det så... ack så fel vi hade ^^  men det kommer sedan..
Så var det plötsligt julavslutning, alla var så förväntansfulla och sammahållningen bara sprudlade i teatersalen. Personligen kände jag mig bara grå och maläten och Jannikes fina ord gjorde inte saken bättre.
Ett tag var jag riktigt jävla förbannad...
 

Nåväl. Dagen efter var det dagen med stort D, nämligen MIN ARTONÅRSDAG.
Alla som känner mig väl vet hu rjag har längtat och räknat ned till den dagen så ha överseende med följande detaljerade text; När klockan hade slagit 00:00 fullkomligt flög jag ur mitt rum och vrålade "JAG FYLLER ÅÅÅÅÅÅRRR!!!!", fick jag någon respons på det? Svar nej. Jann sov djupt och mamma satt ute och rökte.. ned för trappan bar det i en otrolig fart och ut genom ytterdörren för att gasta samma sak. Sedan rökte jag min första lagliga ciggarett och telefonterroriserade och telefonterroriserades av Jmp.
Jag fascinerades att min dag faktiskt var kommen...

Det var fint. Tio timmar senare väcktes jag med falsksång och ytterligare ett par timmar senare kom släkt. Mamma hade bakat en trevåningstårta och jag Choklad cupcakes med asgod chokladfrosting. Dom gick åt. Vid fem började vännerna drälla in, de som kom var Julia, Malin, Jas, Emma, Kat, Viveca, Carro, Jossan, Veronica, Johanna, Cicke och Marcus. Jag var så nöjd och kände mej så jävla betydelsefull. Jag blir helt lycklig nu när jag tänker tillbaka också. Whatever.. vi åt massa mat och jag hade städnoja. I present fick jag bland annat en dildo XD
Mina fina vänner <3

Klockan elva minuter över nio tog vi tåget till södertälje och våldgästade CP. Helt smockfullt var det i och med att en firmafest hade julavslutnings där. Efter några timmar där bar det av till Ceasars. Och restena av natten är preskiberad.
   Julafton firades i Rönninge med släkt och kopiösa mängder paket, mat och oerhört BORTSKÄMDA, HÖJLJUDDA kussiner. Jag dödde. På kvällen när ensamheten smög sig på knallade jag iväg till Södertälje och träffade vänner. Så kom mellan dagarna men utgångar, lite shopping, förberedelser inför USA-resan, träffade Jimmy igen och kom väl till insikt om att "nej... den sista potatisen är inte satt..". 
Nykvarn<3

  
Sedan var det nyår :D det firades hemma hos bröderna Colling med underbara människor. Bästa nyåret genom tiderna.


Dagen efter var inte riktigt lika kul, då var det packa inför USA som gällde, bakis och jävlig styrde jag sedan kosan mot Julia och sade hejdå till sverige i två veckor. Hela resan finns att läsa om på Http://kritvit.bilddagboken.se
Den 12:e Januari kom jag hem, jag var trött och jävlig och mådde sämre än sämst. Att älskade Timmy hade flyttat gjorde saken ännu värre. Jag blev sjuk igen, såklart.. Och det dröjde 1 vecka innan jag var på benen igen, men under den tiden tvingade jag mej ändå att bla. agera modell åt Jas i skogen, att åka till Sthlm och se 5 gånger Gud.
Modellande i skogen


Under första helgen 2009 i Sverige var jag ute på krogen med Josen, Jimmy, Tommie, Emilie, Johanna, JMP och Cicke. Natten avslutades i forhöjden. Dagen efter planerade vi att åka pulka, jag och Emilie. Men det blev för sent så vi gick tillsammans med damens fästman ut i skogen och grillade korv. Otroligt mysigt :D
Tappert.....


Veckorna efter det känns som att de har bestått av fester, utekvällar, plugg, för lite sömn, äckliga åkommor, fotografering, mycket tommie och emilie etc,
Nu har vi nyss haft sportlov, jag + mor + Jann + Kat var uppe i Gävle några dagar :) Besökte kungsberget, blues klubb, scandic hotell och nåt uteställe som hette JackPott.
*Åka lift*


Sedan har vi kommit hem, jag har haft extrem ångest över tiden som bara går.. Extrem ångest över skolan, över vänner, över familj, över separationer etc. KULKUL :D JAg vet inte hur många lärare jag bölade för förra veckan.
Läget för tillfället är mindre bra, jag är återigen sjuk. Och den här gången sjuk på riktigt, sådär som jag bara blir 1 gång vart 3:e år typ. Helt underbart är det. Nej. I skolan jobbar vi med enaktare för tillfället, den 30:e mars, dagen innan jag och min klass åker till Grekland på studieresa, har vi premiär! Och jag tror att det var allt så länge.. efter denna uppdatering kommer jag inte ha hjärtat att skita i bloggen.. den tog nämligen över 2 timmar att skriva...

Äre jag som har höstlov nu?
Äre jag som börjat träna regelbundet?
Äre jag som fått finaste skorna?
Äre jag som återupptäckt Yellowcard?
Äre jag som firat en pappa som fyllit 44?
Äre jag som varit med Katten idag?
Äre jag som börjar förstå?
Äre jag som skall köpa en duffel imorn?
Äre jag som skall leka med Julia imorn?
Äre jag som slutligen skall utföra mitt Ola Salo-måleri?
Äre jag som skall träffa Hugo och Jas (om jag får som jag vill) på torsdag?
Äre jag som skall leka med Katten på Fredag?
Äre jag som skall på maskerad på Lördag?
Äre jag som nästan kan andas igen?

JA, det är nog tamejfan jag ^^

Det är INTEINTEINTEINTEINTEINTEINTEINTEINTEINTE okej.

när jag vaknade kändes det som att någon hade tagit en mortel  och stött den med all världens kraft i min bröstkorg och då med passat på att stöta lite här och där över hela mej. Mattheten var ett faktum och likaså den överväldigande och kväljande ångesten. Jag kan seriöst inte minnas senaste gången jag känt mej så nedsvärt invärtes eller senaste gången jag hatade så mycket som jag gjort senaste tiden och detta är inget erkännande för att locka till mej läsarnas omtanke eller för att få folk att tänka "poor her" för självömkan är ett tillstånd jag lämnade för länge sedan.
Jag skulle aldrig klara av att vara riktigt riktigt deprimerad, hellre dör jag. De som känner mej känner också till att jag ett fåtal gånger om året går ned mej i svackor, som vara några dagar eller en vecka eller så, gemensamt för de alla är att det alltid ligger en ordentligt orsak bakom dem och att de är över inom kort men gör likväl skälvande ont för det. Och att sömnen mer eller mindre uteblir gör också sitt till. Men som Jas med hjärtat i halsgropen allt för ofta sagt till mej; It can never be easy. Och höstluften i älskade Södertälje gör det inte bättre.

Nåväl. Vad som dessvärre är värt att ödsla H2O på är min underbara teaterklass (Jossan, Carro & Viveca), min kära "familj" (mor, Jann & far) och Julia & Jas. Malin har jag ej träffat på alldeles för länge.. men ditt sällskap är saknat :(
Och appropå min far så kikar jag och han på "Music N' Lyrics" med Huffen och konstaterar att 80talet var en tid att leva på, till råga på allt ställde sej mannen nyss upp och skulle illustrera "pluggdans" för mej XD Kärlek på det.

Imorn spelar jag & min klass återigen Ragnarök - 30 :- i stora Teatersalen kliskan 18.00 och 19.00

Tjenixen.

Det är ett så jävla hårt liv.
Och det salta bara fortsätter att flöda.
How dare you?
Och vad var det jag sade om endast ett par veckor eller månader, du är så jävla desperat, och hon vet ingenting om dej.
Och min besvikelse bara lyser igenom.
Jag hatar att sova.